Filmutmärkelser: 2000-talet
Version 1 (juli, 2025)
Andra årtiondet för dessa listor: århundradets första. Ett i mitt tycke svagare årtionde än 10-talet, men inte ett dåligt sådant för det. Fram till 2020-talet så har det väl inte funnits något sådant som ett dåligt filmårtionde. Den historiska streaken, som pågått sedan begynnelsen är ju på väg att brytas med råge, men på 00-talet var den i alla fall fortsatt igång. Så, över till det. Utmärkelserna, i mitt tycke:
Best Picture
Before Sunset (2004)
Dogville (2003)
Inglourious Basterds (2009)
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)
Lost in Translation (2003)
Miami Vice (2006)
Mulholland Drive (2001)
No Country for Old Men (2007)
There Will Be Blood (2007)
The Village (2004)
Kommentar:
När jag kollar på den här listan, som kryllar av potentiella vinnarkandidater, så kan jag nästan lura mig själv i att tro att 2000-talet är ett filmårtionde jag rakt av älskar—vilket jag verkligen inte gör. Men jag har sett många filmer därifrån, och ganska många enskilda verk älskar jag. Dessa tio, bland annat, eller snarare framför allt. Dogville är en unik film som funkar bättre än man skulle kunna föreställa sig; Inglourious Basterds är skapat av en mästare i idémässig högform; The Fellowship of the Ring gjordes vid exakt rätt tidpunkt för att kunna bli som det blev, och är en personlig, livslång favorit; Lost in Translation är ett mirakel; Miami Vice är världens coolaste tönt-film; Mulholland Drive är lika svårgreppbar som den är enkel att ta till sig; No Country for Old Men gör sin fantastiska bokförlaga rättvisa, och det räcker hur långt som helst; There Will Be Blood är väl den stora amerikanska filmberättelsen hittills under århundradet; The Village är galet underskattad och Shyamalans bästa film, by a mile. Och så Before Sunset, som jag älskar, älskar, älskar.
Best Director
Paul Thomas Anderson (There Will Be Blood)
Peter Jackson (The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring)
David Lynch (Mulholland Drive)
Lucrecia Martel (La Ciénaga)
Lars von Trier (Dogville)
Kommentar:
En regissör tog sig in här som inte hade sin film med bland “Best Picture”-nomineringarna, och det är argentinska Lucrecia Martel och hennes La Ciénaga, som är så mycket en persons påfund och vision—svävande och svettigt intensiv i det lilla—att jag har svårt att bortse från hur viktig hennes hand är i skapandet av denna fantastiska film. De andra fyra kändes ganska givna, och vinnaren kändes likaså den ganska given. Det Peter Jackson gör med storslagenheten och fantasy-fallgroparna i Sagan om ringen-trilogin, och allra främst då den första filmen, har få andra, om någon, gjort genom historien. Och ingen har gjort det exakt så här bra. Rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt med rätt förutsättningar.
Best Actor
Daniel Day-Lewis (There Will Be Blood)
Colin Farrell (Miami Vice)
Bill Murray (Lost in Translation)
Edward Norton (25th Hour)
Adam Sandler (Punch-Drunk Love)
Kommentar:
Trots framför allt Sandlers och Nortons ovanligt starka bidrag så lyfter Day-Lewis med lätthet bucklan. Hans rollprestation i There Will Be Blood är inte nödvändigtvis det allra bästa som gjorts, varken detta årtionde eller i någon slags mer långtgående historisk kontext, men det är, utan tvekan, bland det mest minnesvärda och egensinniga. Daniel Plainview är en oförglömlig karaktär, och det är mycket tack vare DDL och hans märkliga men ändå så passande skådespelarval.
Best Actress
Kirsten Dunst (Marie Antoinette)
Isabelle Huppert (La Pianiste)
Nicole Kidman (Dogville)
Laura Linney (You Can Count on Me)
Naomi Watts (Mulholland Drive)
Kommentar:
Älskar Kirsten Dunst, älskar Marie Antoinette (filmen), och älskar Kirsten Dunst i Marie Antoinette. Känns såklart vidrigt—riktigt vidrigt—att inte ge priset till vem som helst av de andra fyra, som också är makalösa, men det är bara så det är, antar jag. Har bara mig själv att skylla, antar jag.
Best Supporting Actor
Casey Affleck (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford)
Javier Bardem (No Country for Old Men)
Heath Ledger (The Dark Knight)
Mark Ruffalo (Zodiac)
Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Kommentar:
Ytterligare en seger (se 2010-tals-utmärkelserna för den första) för en skådespelare jag med tiden bara fått inse är en av mina absoluta favoriter. I konkurrens med flertalet verkligt ikoniska rolltolkningar. Jag blev golvad av Affleck första gången jag såg The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Den känslan sitter i, hårt. En perfekt roll för Afflecks framtoning, röst, persona, styrkor och svagheter.
Best Supporting Actress
Cate Blanchett (The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring)
Rosario Dawson (25th Hour)
Anne Dorval (J'ai tué ma mère)
Samantha Morton (Synecdoche, New York)
Meryl Streep (Adaptation.)
Kommentar:
I Xavier Dolans debutfilm—fortfarande kanske hans bästa—så sticker Anne Dorval ut, som spelar Dolans egen karaktärs mor, med sin nerviga intensitet. Hon vet inte riktigt hur hon ska navigera sig framåt, men gör det på något vis ändå, till det att saker brister, som de ju så småningom gör. Hon vinner över den perfekta användningen av Cate Blanchetts röst och utstrålning, över Rosario Dawsons motpol i den briljanta 25th Hour, över Samantha Mortons tidsspanns-utsträckta roll i Charlie Kaufmanns svårdechiffrerade Synecdoche, New York, och över en av Meryl Streeps främsta prestationer.
Best Cinematography
Martin Gschlacht (Revanche)
Andrew Lesnie (The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring)
Christopher Lloyd & Mark Lee Ping-Bing (In the Mood for Love)
Emmanuel Lubezki (The New World)
Alexis Zabe (Stellet Licht)
Kommentar:
En sanslös femma av snygga filmer—där en nästan lika stark grupp hamnar precis utanför nomineringslistan. Vilken som helst kunde ha vunnit, och just därför kändes det givet att en film som ser ut som ingen annan gör det. In the Mood for Love, Wong Kar-wais bultande, sorgligt romantiska drama, som genomgående numer ses av den filmintresserade världen som en 2000-talets tre-fem bästa filmer, är så sanslöst snygg—på ett helt ointagligt och oefterhärmligt vis. Värdig vinnare, helst när den nu (spoiler) inte vinner något annat här.
Best Original Screenplay
Jean-Claude Carrière, Milo Addica & Jonathan Glazer (Birth)
Shane Carruth (Primer)
Tony Gilroy (Michael Clayton)
Kenneth Lonergan (You Can Count on Me)
Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Kommentar:
Fem väldigt olika filmer som utgör listan av de bästa originalmanusen från 2000-talet. Primer och Michael Clayton är ruskigt coola, men på olika sätt och med helt och fullständigt olika förutsättningar; Birth och You Can Count on Me är känslomässigt gripande och snåriga, men på totalt olika vis; och så är ju Inglourious Basterds en film där det känns som att idéerna sprutade fram utan kramper och leda och landade in i ett ramverk som i sig var nyskapande och energifyllt. Fylld av minnesvärda scener, ikoniska karaktärer och en utmärkande helhet.
Best Adapted Screenplay
Paul Thomas Anderson (There Will Be Blood)
Julie Delpy, Ethan Hawke & Richard Linklater (Before Sunset)
Peter Jackson, Philippa Boyens & Fran Walsh (The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring)
Christopher Nolan (Memento)
James Vanderbilt (Zodiac)
Kommentar:
Memento lever ju i mångt och mycket på smartheten i manuset. Uppbyggnaden, mysterierna; den fullkomligt levande känslan av en redan död man i omvänd spiral, riktning nedåt. Än idag Nolans största eller näst största bidrag till filmvärlden, i min mening, denna adaption av sin brors novell. (Bara Dunkirk som utmanar hela vägen, och som kanske håller sig före ännu.) Stark, stark konkurrens den tar sig förbi här också, dessutom.
Best Animated Feature Film
Fantastic Mr. Fox (2009)
The Incredibles (2004)
Ponyo på klippan vid havet (2009)
Ratatouille (2007)
WALL·E (2008)
Kommentar:
Miyazaki-vinst, återigen. Men en knapp sådan—mest för att jag nästan vet att Ponyo kommer att slå ännu hårdare för mig vid omtitt—precis som mästerverket Min granne Totoro gjorde. De har lite liknande kvaliteter, om än utnyttjade och framförda på olikartade vis. Ett rasande starkt Pixar-årtionde står och knackar på vinst-dörren annars, där både The Incredibles och Ratatouille hör till mina favoriter från den en gång så kvalitetssäkrade studion.
Best Documentary Feature Film
Dave Chappelle’s Block Party (2005)
The Devil and Daniel Johnston (2006)
Grizzly Man (2005)
Man on Wire (2008)
Touching the Void (2004)
Kommentar:
Den klart största skillnaden i kategori-nivåer mellan 2010-talet och 2000-talet visade sig vara här. Tar alla fem dokumentärer från 10-talet före dessa. Men det är ändå, trots det, fem toppfilmer som rekommenderas skarpt. Excentriska personligheter är väl den gemensamma nämnaren här. Både Timothy Treadwell, “Grizzly Man” himself, och regissören Werner Herzog får ju i alla ordets bemärkelser anses vara excentriska; likaså Philippe Petit som gick på lina mellan de två tornen i New York, skildrat i Man on Wire; likaså Daniel Johnston, givetvis; och så finns det mängder av dem i kategorins vinnare—konsertfilmen, eller vad man nu ska kalla det, Dave Chappelle’s Block Party.
Vinnare:
Before Sunset (Linklater, 2004) - 1 kategori
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (Jackson, 2001) - 1 kategori
There Will Be Blood (Anderson, 2007) - 1 kategori
Marie Antoinette (Coppola, 2006) - 1 kategori
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (Dominik, 2007) - 1 kategori
J'ai tué ma mère (Dolan, 2009) - 1 kategori
In the Mood for Love (Wong, 2001) - 1 kategori
Inglourious Basterds (Tarantino, 2009) - 1 kategori
Memeto (Nolan, 2000) - 1 kategori
Ponyo på klippan vid havet (Miyazaki, 2009) - 1 kategori
Dave Chappelle’s Block Party (Gondry, 2005) - 1 kategori
(Utspritt!)