Redan 2005, i den andra säsongen av den amerikanska upplagan av The Office, så förutsattes det att alla kände till öde ö-tankeleken (“desert island…”)—den som, oavsett vad själva frågan är, går ut på tanken att man borta från sitt vanliga liv, i en isolerad tillvaro, bara har tillgång till ett fåtal av något specifikt, och att det är upp till var och en frågan ställs till att välja ut och välja bort från de oftast oändliga möjligheter som öppnar upp sig (och stänger sig). Jag antar, utan att alls veta, att frågan som tankeleken uppstått från är “vad skulle du tagit med dig till en öde ö för att överleva?”, och så att den därifrån utvecklats till någon slags grundpremiss till att få fram information och diskussion kring favoriter eller oundvikliga ting i folks liv.
Ett av problemen med frågan när den skiftas från saker att ta med sig för att överleva till mer världsliga ting och frågor, är det märkliga i att man på förhand vet om att man ska till en “öde ö” och att man fått stå hemmavid och i lugn och ro fundera på vad man skall ta med sig till denna nya, förmodat allomfattande vidriga tillvaro man plötsligt tvingas på av någon utomstående kraft. Så, för att man ska kunna sätta sig in i det hela och ge några slags svar, får man acceptera att: En öde ö skall intas, och därifrån blir det väldigt svårt att ta sig, och du har fått förmånen att ta med dig det du vill inom en specifikt utvald genre av ting.
I The Office (US), avsnitt sex, säsong två, så gör ett flertal karaktärer, i syfte att fördriva tiden utanför kontoret när brandlarmet gått, sina “Desert island picks” i vilka filmer de skulle ta med sig. Just precis detta tänkte jag själv försöka mig på här. I The Office så slängs frågan upp lätt och lustigt, och det blir i stort sett så att karaktärerna bara nämner sina favoritfilmer rakt av, eller dem de kommer på i stunden. Jag skall göra ett försök att bena ut frågan en aning mer och se vilka det faktiskt hade landat i. Och jag kommer ge mig själv—frågan ställs av mig, till mig—tio filmer att ta med till denna varma, avlägsna, öde ö som jag får anta är totalt avkopplat från allt som har med exempelvis civilisation och internet att göra. Men en stor fin TV och tillhörande bluray-spelare finns att tillgå, trevligt nog!
Så, vad är känslan på ön? Livet verkar nog plötsligt antingen mycket längre eller mycket kortare. Finns det bra möjligheter till överlevnad, vilket jag får utgå från i denna tankelek att det gör, så bör det vara så att tiden breder ut sig framför en i en lång sträcka som blir till synes omöjlig att fylla och ta sig igenom. Borta är all familj, alla vänner, all social kontakt, ens jobb och alla tidigare fritidsintressen. Kvar finns överlevnad, tillfälligt utforskande, tänkande och planerande för att ta sig därifrån—och filmtittande. (Kanske även lite sol och bad? Förutsätter att det blir tråkigt och överflödigt snabbt, dock.)
Några andra känslor och tankar som lär uppfylla en: Meningslöshet; antingen beslutsamhet eller uppgivenhet beroende på personlighet (i mitt fall förmodligen någonstans mellan de två); uttråkning; sorgsenhet och saknad; mycket eventuell och mycket marginell personlig uppfyllelse i ens förhoppningsvis nyfunna överlevnadsförmåga i en svårhanterlig situation; och förmodligen en väldigt ny, tillvriden och komplicerad mental kapacitet att ta in det som pågår och inte pågår runt omkring en.
Generellt så kan ju de tio filmer jag fått möjligheten att ta med1, bli en flykt från tillvaron, precis som de i ens nuvarande, vanliga liv kan vara—och än mer skulle de i bästa fall kunna upprätthålla en vital del av ens mentala förmåga och bidra till livsavgörande motivation till att fortsätta framåt och hemåt.
Så nog med uppbyggnad; över till svaren. Den mest givna filmen, som dök upp i huvudet innan jag ens börjat fundera, som kommer finnas med i den lilla bluray-portfölj (eller har öns mediaspelare 4K-kapacitet!?) som oskatt tar sig till ön i min famn är The Tree of Life (2011). Visst känns det rimligt att ta med en film som infångar precis allt? Som avhandlar universums skapelse, livet och döden, och det vardagliga någonstans däremellan. Terrence Malicks allomslutande mästerverk—kanske 2000-talets största—skulle kunna få både det gudomliga och det jordnära och naturliga att förhöjas flera snäpp i en tillvaro där det lär finnas tvivel nog om både en gudomlig kraft och det vackra och viktiga i det som finns rakt framför en. Och så är det ju en transportör av rang—få filmer lyckas lika smärtfritt och sömlöst förflytta mig utåt, uppåt, bortåt från där jag för stunden är, än The Tree of Life.
Den enda nackdel en film som Malicks skapelse potentiellt har i en öde ö-situation (som även skulle kunna vara en fördel i vissa lägen, förvisso), är dess kärna av sorg—en bror och en son som dött, och som ekar genom tid och rum, är en betydande del av den berättelse som utspelar sig. Men sorg behövs också, tror jag. Framförallt behöver den undersökas och förstås, och kan man få hjälp med det av filmvärlden så kan nog en del vara vunnet när man är allena, omsluten av det öppna havet åt alla håll—så varför inte fortsätta på det spåret: Manchester by the Sea (2016) åker med. Måhända ett egensinnigt val, då det inte direkt är något som muntrar upp i första hand—men det är en film som fattar sorg och saknad som ingen annan, och för att hantera förlusten av allt till förmån för ingenting och ensamheten, så tror jag Kenneth Lonergans enastående film kan vara till stor nytta.
Med sorgen hanterad och inkapslad, så behövs den vägas upp på ett eller annat sätt. Kanske behöver man ha med sig något som är en slags motsats—en sorglös och okomplicerad varelse; en att ta fram när tankar behöver skingras och lättsamheten behöver fram för att inte fastna i onda spiraler. I den här kategorin av filmer fann jag mig med en handfull alternativ, där inget kändes klockrent, men där alla hade känts jättebra att ha med. Ser och gillar jag för få filmer som är rakt av lättsamma? Förmodligen. Görs det för få av rejäl kvalitet? Förmodligen. Till slut landade jag i en ren komedi—en som inte följt med mig genom livet, men som jag önskar hade gjort det. Såg om den för ett och ett halvt år sedan—första titten på länge, länge—och till min förvåning—jag hade mer eller mindre stoppat in den i ett medelmåtte-fack, utan någon riktig anledning—visade det sig vara detta århundrades förmodligen roligaste renodlade komedi. Jag pratar om Greg Mottolas generationsklassiker Superbad (2007). Dess stil och väsen är av sådan natur som inte nödvändigtvis borde falla mig så mycket i smaken som det gör just här, men när en samling av sin generations mest talangfulla komiska hjärnor samlas och skapar någonting där allt bara verkar vilja gå vägen, så spelar det nästan ingen roll vilken typ av humor eller berättelse som visas upp—funkar det så funkar det. Man behöver väl skratta också, när man sitter där för sig själv ute i ingenstans.
För att fortsätta i riktningen mot filmer som är lätta att slå på, som alltid funkar oavsett humör, eller som får en att känna värme och simpel glädje när man är inuti dem, så kommer jag i samma anda släpa med mig två filmer jag nog inte vill vara utan. Den första av dem har i mångt och mycket utvecklats till det närmsta en snuttefilt en film i vuxen ålder blivit för mig—en jag sett om fler gånger än någon annan inom samma spann, med vid marginal—nämligen Drive (2011). Musiken får mig nästan på egen hand att välja filmen, då den väldigt lätt kan bli ett slags soundtrack till mitt liv utan att känna att det blir förknippat med ön jag är fast på. Men så är det också i sin helhet kanske min absoluta favoritfilm, så, ja, med skall den. I samma anda skall också Min granne Totoro (1988) få plats bland de tio. Det är inte en film jag sett ens tillnärmelsevis lika många gånger som Drive, och inte är det heller en jag har med mig från barndomen—en tydlig barnfilm som det ändå är i sin essens—men det är en som greppat tag om mig på senare tid, och som är bland de mest inkännande och okomplicerade filmspektakel som jag någonsin bevittnat. När man blir liten i den stora världen och havet omfamnar en bryskt så har jag på känn att en film likt Totoro kan vara en faktisk snuttefilt, på andra sidan myntet av Drive.
Alla filmer jag här väljer att ta med mig lär i första hand agera som ett sätt att fly undan verkligheten, till en annan tid och plats, till en värld där människor interagerar med varandra och har andra problem än ett oöverstigligt hav och sinande resurser. Så, varför inte ha med en film som än mer bokstavligt tar en till en annan värld: Blade Runner (1982). Ridley Scotts sci-fi-klassiker som aldrig tycks sluta att öppna upp fler vrår inom sig själv vid återbesök—vilket ju är ett kriterie så gott som något att välja denna film över andra himlaöppnande skapelser. Varenda hörn av den dystopiska framtidsvärld som i mångt och mycket blivit synonym med dess genre går att ta på, känna in, fundera över. Brutalism och storslagna idéer formar det rörliga och obönhörliga mästerverk det på många sätt är, och jag är övertygad om att det är en film jag inte kommer tröttna på i första taget. Med i väskan åker den.
De sex filmer jag hittills utnämnt är sådana jag i olika utsträckning och på olika sätt känner till utan och innan. Som en motvikt till detta, för att ha chansen att i lugn och ro utforska något jag ännu inte hunnit ta mig an mer än en enstaka gång, så tittade jag bland de senaste årens filmer (2020-talet, i princip), och försökte hitta något jag kände kunde vara av såpass intrikat natur att utrymme för upptäckande och kontinuerlig fascination finns att tillgå. Valet för på en av de mest bombastiska och obrytt stora filmskapar-svingarna som gjorts det senaste decenniet: Babylon (2022); Damien Chazelles opus centrerat kring skiftet från stum- till talfilm i 1920-talets Hollywood. Nog för att det blir svårt, beroende på hur skärm/duk/TV-situationen ser ut på ön, att återskapa den magiska upplevelse det var att se Babylon på bio, men förhoppningsvis bevaras dess kärna av energi och skaparglädje tillräckligt för att jag inte skall bli missnöjd med valet att låta den uppta en av de tio åtråvärda platserna.
Tre kvar. En tanke jag hade var att man nog kan komma att sukta efter att få höra sitt eget språk talas efter ett rejält tag på ön. Hittills har jag valt sex engelskspråkiga och en japansk film, medan de svenska lyser med sin frånvaro. Jag kunde dock inte landa i en sådan som var värdig en plats på listan, och den största anledningen till det bör vara att jag sett pinsamt få svenska filmer—men ingen av de jag verkligen gillar—exempelvis: Låt den rätte komma in; De ofrivilliga; Persona; Call Girl; Fucking Åmål—kom med tillräckligt starka argument bortom språket, och fick därmed ge plats åt annat. Istället lyckades jag övertyga mig själv att täcka en annan yta som hittills kändes underrepresenterad, och som nog kan göra gott för helheten som de tio kommer att utgöra: Hollywoods “gyllene era”. Att färdas dit, långt tillbaka i tiden, är ett säkert kort vad gäller åtnjutning av ett sorts glansigt och romantiskt filmskapande vi sällan ens rör oss nära i det 21:a århundradet, och en kväll under stjärnorna med det svartvita fotot och de svepande tonerna ser jag framför mig som ett framgångsrecept för någonting. Valet av film, vilket inte var lätt att bestämma sig för, landade till slut i The Shop Around the Corner (1940), a.k.a. tidernas främsta romantiska komedi. En film vars helhet stärks upp bakom varje hörn; delarna sitter ihop på ett sätt så att man undrar om det ens skulle vara möjligt att byta ut minsta lilla detalj. Och den innehåller, utöver dess otvivelaktigt romantiska skimmer, det bästa argumentet för James Stewart som en av sin tids främsta, en klart värdig motskådespelerska i Margaret Sullavan, i en av hennes ytterst få filmroller, och små berättelser vid sidan om kärnan som är minst lika engagerande och exalterande som grundstoryn. Ett mästerverk som hänger med.
Jag har börjat göra en återkommande grej av att kalla Goodfellas (1990) för den mest underhållande filmen som någonsin gjorts, och vad för bättre anledning än så kan jag ha för att ge den en av de sista två platserna? Gör sitt till 1990-talskvoten—jag tror på att sprida ut filmerna, för den estetiska och vibe-mässiga skillnad tiden outplånligen skapar inom verken—som dessförinnan gapade tomt, och även Scorsese-ditot som också det stod på noll innan detta. Den har följt med mig länge, vilket gör den till en säkert kort. En tydlig favorit. En av de bästa. Hit med den.
Och så det svåra sista beslutet; det som gör att väskan stängs igen, ödet förseglas och återvändon förintas. Jag väljer att gå på ett kort som på ett sätt bör ses som osäkert, och på ett annat sätt som säkert. Martin Eden (2020). Ny film, enbart sedd en gång—likt Babylon. Det osäkra med att ta med den har ju mestadels med just det att göra, för tänk om den inte alls är så bra andra gången som jag först tyckte? Jag vill helst inte låta en av tio platser utgöras av en film som är “okej”. Däri ligger alltså det osäkra. Det som gör att den, trots osäkerheten, känns rimlig att ta med, är att det jag älskade med den när jag såg den var inte handlingen eller den rena filmskapar-kvaliteten, utan det var hur den såg ut, hur den kändes, smakade, luktade, whatever. Jag skrev efter jag hade sett den att om jag själv någon gång skulle göra en film—vilket jag inte kommer göra—så är det här det närmsta jag kan komma att förklara hur jag skulle vilja att den såg ut, rörde sig och kändes. Det är alltså en film, utan att jag alls hade förväntat mig det eller kunnat förutspå det, jag kände var helt och hållet i linje med mina preferenser, inom de områden jag vagt och brett försökt framställa. Och vad finns där kvar när man sett en film hundra gånger? Inte är det ofta handlingen, i alla fall, eller karaktärerna—det är väl hur den känns i kroppen, vad bilderna gör med en? Åtminstone hoppas jag det, så att jag inte slösat en plats här i onödan.
Så. Långt och utdraget. Roligt för mig i alla fall. Alltid något. Kanske ser den här listan av tio filmer annorlunda ut om jag gör den igen om ett år, men hela grejen med den är ju att den gäller för evigt i just detta scenario. Jag behöver leva med valen på denna imaginära ö. Jag hoppas jag slipper leva ut det i verkligheten. Eller?
En potentiell aspekt av frågan eller svaren som jag bortser ifrån: Kanske finns det någon ‘instruktionsvideo’ eller ‘överlevnadsmanual’ eller liknande, i långfilmsformat, som man hade kunnat klämma in som svar, men anta bara att det inte finns, och att det annars, givetvis hade varit ett rimligt, logiskt och korrekt delsvar på frågan.